Kriget mot patriarkatet

Jag utövade precis en drabbning med patriarkatet.
Nej sa han,
jo sa jag.
Och så höll det på.
Nej sa han,
jo sa jag.

Det blev en strid ström av ord som växte sig starkare och flödade fortare. Mer övertygade, burdusa, våldsamma. Som att argumentera med en politiker från NSDAP och tyska trettiotalet. Helt skilda ting, och ändå så lika. Jag utövade precis en bagatell till batalj i jämförelse men någonstans är det samma hårdföra övertygelsen vi slåss mot.

Vi kan aldrig låta dem vinna.

Jag stångar mig blodig mot en orubblig köttmassa gödd i decennier av överflöd. Vår kamp är följden av generationers ignorans för någonstans på vägen gick någonting väldigt fel i vårt samhälle. Vi hamnade inte här över en natt, men nu är vi begravda i en sorgefest utan tillflyktsort.
Vi kan aldrig låta dem vinna. Oavsett hur söndertrasade vi blir när vi hör:

‘Jag gjorde det här långt innan du var född.’

Eller något av alla andra argument de bär med stolthet i rockärmen – som en guldstjärna på  inträdesprov till patriarkatet.

Du tar slut på argument och faller ihop till en liten hög. För det spelar inte längre någon roll hur många rätt du har. Hur många bevis du kan lägga fram på bordet. Med en obeveklig segergest klappar patriarkatet sig själv på axeln. Ännu en gång.
Men krig vinns inte på en dag.
Och det här kriget är lika utdraget som människans historia. Vi lever och vi dör i ett herravälde med döva öron. Oförmöget att lyssna och förstå med en avsaknad av acceptans.
Och det är vårt samhälle som förlorar mest på det.

Jag har precis haft en drabbning med patriarkatet, jag vann inte, men jag ger mig inte.
Tack gubbar för att det finns värdiga kriga att utkämpa.

Translation: I had an encounter with patriarchy yesterday. I didn’t win the battle, but it’s a war worth fighting. 

Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on Facebook

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *