I am a crybaby

Nästan en månad sedan jag skrev sist. Inte för att det inte har hänt saker, snarare tvärtom. Idag är jag dock en crybaby. Min familj åkte hem igår, vilket får mig att känna mig lite mindre. Ju längre bort jag bor och – kanske ännu mer – ju äldre jag blir, desto viktigare är min familj. När jag var tjugoett och flyttade hemifrån på riktigt var det inte alls samma sak. Då var det skönt, men nu. Nu kryper jag ihop till en liten boll och gömmer mig under täcket.

Vi hade i vilket fall som helst en riktigt, riktigt bra helg. Promenerade runt i regnet, hängde på rooftops, åt mat, skrattade, levde livet. Allt som en gör i världens bästa stad.

IMG_4660

De kom hit tidigt på fredag, före lunch. Vi tog en promenad genom Victoria Park, hamnade på Netil360, kanske en av de bästa rooftops i London. Väldigt East. Vi sippade på en öl och lyssnade på regnet. Pratade om framtiden, om svårigheter med det här jävla landet. Om vad som är bra, och vad som är dåligt. Sen dansade vi ned för alla trapporna och ut i regnet igen för lunch.

På kvällen åkte vi ända vägen in till centrala London för middag och teater. Jag hade bokat bord på Dishoom, en indisk resturang som är mer än en curry shop. Ganska fint faktiskt, och bra mat för att vara indiskt, fräscht och utan trasiga kycklingar dränkta i sås. Jag hade en gräddgrej till dessert och kunde knappt gå efteråt. Mycket gott! Sedan var det dags för teater, The Mousetrap. Det är en Agatha Christie mordhistoria. Lite som att vara med i Cluedo. Mycket flott.

IMG_4670

Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on Facebook

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *