I bristen på ord

Ord snurrar runt i huvudet på mig utan att formas till meningar. Som en novembergrå dimma, ett täcke av ångest och meningslösa hångel i gathörn. Som en jakt på drama, på att känna ett endaste litet uns. Det uteblir, precis som riktningen på min vardag, mitt liv, mina val. Det är ett jävla famlande bara.

Jag sitter på min köksbänk, dricker whiskey ur ett glas som jag fyller på innan det är slut. Det hjälper inte heller. Varken mot november eller tomheten. Ensamheten. Intet och ångesten.

Jag köper tallrikar i en rad olika färger på rea och tänker ‘det borde gå att hitta glädje även i de där små grejerna’. Och trots november är det ändå lite roligare att äta frukost dagen därpå.

De säger att det blir bättre. Och det är ju sant, men jag kommer alltid undra vad det var som blev fel.

Tweet about this on TwitterEmail this to someoneShare on Facebook

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *